Lite tankar och funderingar
2010-05-24 . 01:55:14 . Tankar och funderingar
Jag pratade med Andreas om mina tankar och så.
Då sa han; Du vet att du kan alltid prata med mig.
Då tänkte jag på... Visst kan man prata om det men ger de mig de som jag velat ha under min uppväxt?
Gör det så min mamma blir frisk?
Gör det så min emetofobi "botas"?
Att prata hjälper bara för en stund. Att någon lyssnar på mig, att någon ger mig respons.
Men ger det mig de jag vill ha?
Nej. Visst är de nyttigt att prata och prata. Men jag kan inte sitta och prata om allt jag vill så skulle de ta flera timmar om dagen. Jag går till dövteam i Göteborg, men det räcker knappt. Det blir bara 1 timme varje gång jag är där. Mest av allt önskar jag mig att jag blir botad från min emetofobi. Emetofobi har många hinder. Det är sjukt jobbigt med det. De hatar jag mest av allt.
Men vad kan jag göra åt det? Inget. De enda jag kan är att prata, prata, prata och prata. Jag ska iaf få hjälp av dövteam. Men det har tagit mig 5 år att gå till dövteam för försöka. Men varje gång jag gått dit så har jag alltid massor att prata om. Jag ska ta en sak i taget, mitt mål är att "bota" min emetofobi. Sen kan jag prata om andra saker.
Ibland undrar jag VARFÖR fobier finns, vad fan de är till för nytta???
Tänkte klistra in lite "fakta" om emetofobi så ni kan läsa själva om de.
Det är många som säger; VARFÖR är du rädd? Vad är det som är så farligt med det?
Jag kan bara svara att jag INTE vet varför och hur jag fick de. Pappa sa att jag har alltid varit rädd sen jag var liten. Så orsaken till detta vet jag inte. Det är extremt jobbigt att inte veta HUR jag fick de. Fast jag har mina misstankar men vill inte skriva om det här. Och nej det är inte för min bror spydde på mitt hår. ;)
Här kommer lite fakta;
Kräkfobi skall ses och förstås som ett allvarligt handikapp. Om den som drabbats av kräkfobi kansprida fakta kring fobin kan det hemliga och skamliga minskas. Den som drabbats av kräkfobi väljer ju inte detta utan får slåss mot ett sinne/en kropp som signalerar livsfara på samma gång som andra människor är oberörda av motsvarande. Detta medför naturligtvis en svår anpassning till vanligt liv och många förevändningar för att undvika minsta smittfara. Livet blir fokuserat på undvikandet.
Följande punkter är vanliga yttringar:
• Kallsvett, yrsel, svimningskänsla, känslan av annalkande kräkning mm.
Känslig mage, direkt koppling mellan tanken ”jag är smittad” och reaktioner i mage-tarm.
• Undvikande av allmänna kommunikationer med risk för smitta, åksjuka.
• Ofta överdriven noggrannhet med hygienen så att minsta risk för skämd mat undviks.
• Mediciner och undersökningar som kan ge illamående undviks.
• Många kvinnor undviker graviditet på grund av risken för illamående.
• Magsjuka i närheten blir bemött som livsfara.
Nu vet ni lite om min situation. Det är sjukt jobbigt att ha så. Jag har hellre nån annan fobi än just denna.
Jag önskar att jag kunde vara "frisk" å slippa denna eländet...
Jag är tacksam att jag har mina älsklingar å min släktingar å även vänner som förstår mig och respekterar det.
Jag har alltid haft svårt att prata om det eftersom det är jobbigt för mig.
Jag har blivit dömd så många gånger så att jag har svårt att berätta för folk. Jag är öppen person och är öppen för allt(nästan) men att ta upp mina problem och så är svårt för mig.
Fy fan va de satte spår i sig. =S Men iaf nu vet ni lite.
Ska sluta snacka om det nu, börjar inbilla mig att jag blir dålig om jag fortsätter snacka om det... Suck...
Puss, hej
Kommentera (2) st
Men hjärtat, du har ju tagit det första steget i "utredningen" och erkänt för dig själv att du har emetofobi. Tänk dig själv för 10 år sen, visste du ens att du hade emetofobi? Du visste att nåt var fel men att det just heter emetofobi? Du har ju kommit jättelångt! :D Och det kanske är meningen att du ska prata och prata om annat då det kanske finns något grundläggande i fobin. Du kanske blir frisk från fobin av att prata? Jag skulle aldrig våga gå på terapi för min spindelskräck, tänk om de skulle kasta spindlar på mig för bota mig? Tänk om jag måste klappa en spindel? Hjälp.
Du är stark kvinna och du kommer klara det här, förr eller senare. Du är duktig.
Zam fick sin diagnos nu i vintras, och det var ett seger för honom. Han har fått gå på olika utredningar sen han var 15år (han är 29 nu) och de har satt honom på massa mediciner som idag visar att det var onödigt. Även att diagnosen är fastställd så får han fortfarande kämpa för få medicin, han går fortfarande på medicinutredning för hitta en bra passande medicin och han har fått genomgå sällsynta biverkningar som påverkat hans kropp men han ger sig inte.
Kan han så kan du, Moa. :)
Jag vet vad du menar, jag känner igen det där.
Inga ord i värlen kan ersätta det fysiska man saknar. Ord kan trösta, ord kan lindra men aldrig ersätta och det finns, oftast bara en sak att göra. Lära sig att acceptera det, om man nu någonsin kan göra det fullt ut? Det kommer alltd finnas hål efter det man aldrig fick, det man saknat och det som inte funnits under uppväxten, det gör avtryck som gör ONT!
Men man är aldrig ensam. det är GULD att ha någon id sin sida, någon som man kan vetilera tankar med. Men det kan som sagt aldrig ersätta. och det gör ont.
Du har haft det tufft, du har det tufft. det är sorgligt, men det har format dig till den underbara person du verkar ara idag, det har lätt dig till den plats i livet du befinner dig på nu. du är fin.
Det är starkt att du skriver om din fobi, det är så många som skämms, känner sig dumma, som "hemlighet håller" det hela , som inte vågar öppna upp. Det är starkt gjort av dig.
Vissas färd genom lier går sonm på en räkmacka, andra får slå sig gul och blå på kuppen, får kämpa och falla, bryta ihop och lära sig att över leva de störst livskriserna, jag vet egentligen inte vad som är det bästa....
Men jag förstår att det gär ont att aldrig kunna greppa i det man saknar...jag är där själv.
Man får försö´ka ta i det livet har att ge NU, göra det till det bästa man kan i nutidens situation.
Käpa på fina du, fortsätt att prata prata prata... långsiktigt hjälper det en bra bit på vägen.
Du är värd det, du är ärd allt bra i livet!