När jag satt i bilen med Anton i måndags och då pratade vi om hans kusin Arvid.
Jag hade just gett honom några bilder på honom/hans släkt. Så han satt med ett kort på Arvid i knäet och han såg på den och log och sa att han är söt bebis och fin. Sen funderade han och tittade på kortet och sen sa han: Mamma, han ska få mina leksaker. Om jag dör då måste han få mina leksaker....

Jag reagerade på det, det va väldigt snällt av honom MEN att ett barn säger: Om jag dör... Herregud...

Jag sa till honom; Men säg inte så. Inte ska du dö. Du ska leva och ha roligt med Arvid.
Han skrattade bara och hade bus i ögat... Han ville nog bara jävlas me mig...

Men liksom... Ett barn säger; Om jag dör...

Jag blev helt paff.

Mitt barn, älskade barn! <3 Jag skulle aldrig klara mig utan dig, NEVER. <3

Han börjar tänka på döden, när vi var i Norrköping så träffade vi släkten, då träffade Anton hans gammelfarmor(min farmor). Han sa att hon var ensam. Att Antons gammelfarfar är däruppe. Sen sa han att hans gammelfarmor är gammal och kommer att dö snart... Det gjorde mig ledsen när han sa så, men det va inte meningen att han sa de. Barn tänker och har massor av funderingar och vet inte vad som  kan såra en...

Han är så klok kille. Börjar bli stor och förstående och klok. Han är så omtänksam. Han träffade en familj i veckan och familjen hade en liten dotter som va 1,5 år gammal. Han kände inte ens familjen men han gick direkt fram till lillflickan och tog på hennes hand och pratade med henne, klappade på henne.

Gud va underbar son jag har! <3<3<3

Mamma älskar dig, mammas lille sötnos!

Kommentera (1) st