Mor och dotter relation
2010-04-20 . 03:41:15 . Allmänt
Jag har haft så många början och avslut och tråkigheter i mitt liv men nu börjar de ljusna till och jag mår fan mycket bättre efter jag träffat Andreas. Han stöttar mig och finns där för mig. Och jag känner mig som en av familjen. Hela hans familj är goa och underbara. Känner mig som en av dom och trivs så bra med dom.
Jag har en underbar familj hemma i Norrköping också. Min mamma, pappa, hans tjej och min bror och min älskade farmor och fastrar med kusiner. Dom är dom jag står närmast i Norrköping. Men min mamma träffar jag sällan. Det är jätte tråkigt att det är så här.. Men... Jag är rädd också...
Min mamma har varit sjuk sen jag var liten. Hon fick stroke när jag va liten sen fick hon också när hon va gravid med min bror i magen. Sen skilde mina föräldrar sig. Och vi fick bo hos pappa på heltid. Fick vara hos mamma varann helg. Mamma bodde nära oss också så det gick bra. Mamma var inte så JÄTTEsjuk just då och hon blev som sin normala jag.. Men jag hade inte bra relation med henne. Jag var så otrygg, orolig och rädd. Jag älskade mamma men jag var så orolig och sov dåligt när jag va hos henne.. Vet inte varför. Sen träffade hon Lasse och hon flyttade ut till honom på landet. Dom var tillsammans länge... Min bror bodde hos dom och jag bodde hos pappa. Sen en vinterdag i januari 1995 tidig morgon så blev hon jätte sjuk och fick åka till sjukhus och där bekräftade dom att hon fick stroke igen. Hon hade bara 10% chans att överleva. Vilken kämpe för hon överlevde. Hon låg på sjukhus väldigt länge.. Kanske mer än halvt år. Hon glömde och mindes inte så mycket.
Jag kommer ihåg första gången jag träffade henne efter stroke-anfall.
Jag var med min bror och farmor. Vi åkte till sjukhuset. Jag kände inte igen henne först. Hon såg annorlunda ut. Hon va nyopererad oxå. Hon mindes inte vem jag var först.. Hon mindes min bror men inte mig.. Jag började gråta så hon började fråga mig på teckenspråk; varför gråter du? Jag grät ännu mer eftersom hon kom ihåg teckenspråk men hon mindes inte vem jag var. Min farmor förklarade för henne vem jag var så hon började minnas och vi kramades och så. Jag mådde jätte dåligt för mamma var sjuk... Sen dess har jag varit orolig, rädd och otrygg.
Jag har svårt att hälsa på mamma. Jag har svårt att se henne sjuk. Jag har svårt att prata med henne...
Men jag hälsar på henne ändå för jag vill visa för henne att jag älskar henne och hon är ju min mamma. Min mormor tjatar att vi aldrig är hos henne. Hon är för övrigt en bitch så hon gnäller och gnäller. Jag orkar inte med mormor.. Men iaf så försöker jag hälsa på mamma så ofta jag kan när jag är i Norrköping fast det är jobbigt. Jag blir nästan gråtfärdig varje gång jag åker dit.. Det är min älskade mamma... Man ska fan inte vara gråtfärdig!!! Men det är så jag känner mig...
Det är svårt att föra en lång konversation med henne. Jag kan inte berätta vad jag gör nuförtiden, hur jag har det typ.. Hon vet inte ens att jag är sjukskriven, hon vet inte att jag har panikångest, adhd och emetofobi.. Hon vet inget... Det är svårt att prata med henne och förklara för henne...
Min älskade mamma, det går fan inte... Jag vill du ska vara frisk och kunna prata med dig om allt! Jag vill ha en sån mor-dotter relation men det har jag aldrig haft. Har/haft flera kvinnor i mitt liv. Haha det lät lesbiskt.. Ne men jag har haft flera som jag pratat med och så... Men nu har jag inte någon.. När jag känner jag verkligen behöver prata med någon kvinna så brukar jag prata med min faster Kattis. Hon hjälpte mig med mycket innan. Hon hjälpte mig att kolla upp dövteam i början och hon hjälpte mig mycket med råd och tips om barn.. Hon har varit väldigt stöttande och omtänksam. Jag vet att jag har någon där iallafall, det är Kattis. Men jag vill ha en mamma som jag kan ha en mor-dotter relation... Jag blir avundsjuka på er som har en god kontakt med eran mamma...
Jag står min familj nära, men det saknas ändå något... Det är jobbig känsla. Kämpigt... Jag är väldigt ledsen över det.. Jag är livrädd att något ska hända min mamma men jag är oxå rädd att se henne sjuk.. Jag hatar att se henne sjuk och förvirrad...
Att ha en sur gnällig mormor gör inte saken bättre. Och sen påstår syster att hon hatar mig efter allt jag gjort för henne och försökt hjälpa henne...
Ja jag har inte det lätt men jag försöker se de positiva... Jag har fin familj, underbar son och pojkvän och jag måste se de positiva i de... Trots allt... Tack för ni finns!
Puss, hej
Kommentera (7) st
Fint skrivet! Det känns i halsen. Du ska vara glad på något sätt att du HAR henne, även om det känns att hon inte är din mamma på alla dagar. Har alltid tyckt att hon är gullig. Glömde aldrig en gång längesen, hon blev nästan förbannad när jag och du tackade nej till glass eller ngt som hon erbjöd. "Nej, köp det!" Hehehe. Lite lustigt, jag har egentligen inte himla bra kontakt med min familj, tex min mamma, trots hon länge försökt förbättra vår relation. Jag har alltid levt i egen värld, det hatar min mamma. Alltid varit så. Rebeka som också haft en jobbig barndom säger ganska ofta: "Vad fan är det med dig? Du har en bra mamma som VILL ha bra kontakt med dig! Du ska vara glad för det, men du nobbar det?" Inte bara hon som sa det, mina ex py. Jag har inga svar. Ler bara ironiskt. Jag avskyr när jag tänker på er som INTE kan göra någoting åt en svår sak. Medan jag kan. Orättvist. Hatar känna mitt dåliga samvete, men jag kan bara inte. Jag trivs leva i min värld. Sorgligt, kanske, men så är det. Konstigt att det kan hända så.
Viktigt av ALLT är att du älskar din mamma.. Jag själv oxå är rädd när om min mamma skulle dö av cancer.. men hon överleva iaf.. Men cancer kan återkomma igen i framöver. Suck.. Ja viktig är att vi FÅR inte glömma våra mammor nu när som är i livet.. och densamma efter deras död. typ jaa du fattar vad jag menade ändå? pusspuss
Det är bra att du ser det positiva som finns. Din mamma kan inte rå för att hon blivit sjuk i stroke och du gör ditt bästa men kan ju samtidigt inte låsa fast dig vid henne. Du är vuxen och har känslor och behöver en bra mamma gestalt, vilket är svårt i ditt fall. Mamma är ju alltid mamma. Det finns kvinnor som har vuxit upp med bara sina pappor och har ändå lyckas med livet. Du röker inte, du har kämpat emot din emetofobi, du är en toppen mamma till Anton, du bryr dig om andra och sätter andras behov före din egen, vilket kan sluta med att du glömmer bort dig själv, och så är du en så förbaskat underbar människa. Förstår du det, MOA THALEMAN? Du har klarat av livet ändå länge och du kommer göra det. Du tar itu med dina problem och du kan vara så jäkla envis så du inte ger upp.
Jag kan förstå att din mamma är en främling för dig eftersom du inte känner igen henne och jag har upplevt samma, jag kände inte alls igen min mamma under hennes sista dagar i livet, jag visste inte hur jag skulle hantera hennes panikskrikande och hennes fläktande armar men jag lugnade ned henne. Genom att prata lugna meningar. Men det var så svårt, att behöva vara så där rädd men ändå så stark, mamma var inte längre den vuxna mogna 46åringen, hon var fast i en kropp som inte lydde henne, hon betedde sig apatisk. Jag var med och hörde och såg henne dö. Det var en hemskt upplevelse och har fortfarande inte riktigt kommit över det ännu MEN jag minns de glada och goa minnen som vi har delat ihop. Jag minns mammas leende och hennes skratt. Så länge jag tänker tillbaka till de minnena påminner jag mig själv att jag fortfarande lever och måste ta hand om mig.
Moa, vad jag menar är att du är en fin tjej, lyssna inte på din mormor, mormödrar är en klunga av tjatiga tanter. Följ ditt eget hjärta och fortsätt som du gör, hälsa på din mamma så ofta du kan. Jag tror att din mamma uppskattar det fast det gör ont i dig. Och din syster, jag har sagt det förr och gör det gärna igen - hon är bara en omogen papegoja som ältar samma sak om och om och om igen, skit i henne. Hon är inte värd ditt varma hjärta och kärlek. Lägg din kärlek på dem som förtjänar det, din bror, Andreas och din kommande brorsdotter/son, Anton, Pappa, Farmor, Fastrarna och osv. Du älskar din mamma och jag tror att hon är medveten om det.
<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3
Så fint skrivet om din mamma..
Krama på dig så det känns!! Pusspuss <3<3<3
Hej! Vad kul att du hittade min blogg. Jag förstod först inte vem vet var när du kallade dig Moa men nu vet jag. :)
Jag trivs bra i Göteborg. Hur trivs du? Vart i stan bor ni?
KRAAAMAR OM
det är starkt skrivet och jag förstår det du skriver. Én mamma kärlek är en MAMMA KÄRLEK och den kan ingen ersätta. Hur mkt folk är bryr sig om än och älskaren är mamma kärleken ändå alltid starkast, den är någon speciellt som aldrig någon annan kommer kunna fylla upp, utan den finns ett hål i själen. I vissa fall går det att fylla såsmåningom. Men i andra lägen gäller det att acceptera att det är som det är och leva med det, emn det gör ont. Du har gått igenom mycket, svårt. Men jag antar att du formats och växt som person genom alla motgångar. Man skaffar sig erfarenheter och kunskap på ett positivssätt. Nab kan grubbla mycket kring det....men oftast ibte göra något åt det direkt hur gärna man än vill det. Massa massa tankar! KRAAAM
Moa ,jag VET hur mycket din mamma älskade dig när hon var frisk , och ibland är inte livet så rättvist. Du har iaf din mamma i livet och kan ta hennes hand , krama henne och tala om för henne att du älskar henne. Sedan har du oss andra i din närhet som faktiskt också älskar dig och bryr oss om dig. Finns här för dig när det behövs , det vet du. KRAM <3