Efter senaste vistelse i Norrköping så har jag insett en sak.

Att de faktiskt bryr sig.

Innan kände jag mig så j-vla ensam och tänkte mycket på olika saker.

Men sen när vi va där så fick jag en lång pratstund med min pappa, det var speciellt..
Jag kände mig inte ensam längre...

Sen fick jag också vara hos mina fastrar på juldagen och fick träffa alla. Det var så skönt att få träffa dom alla.
Jag är tacksam för allt ni gjort för oss i Norrköping. Ni vet vem ni är och vad jag menar.

 

Jag har så många minnen från när jag va liten, eller snarare när VI var små.
När vi var hos farmor och farfar i Kummelby, jag var äldst(som brukade vara där) och yngst var Sofia. Jag dyrkade mina små kusiner. Älskade att vara med dom, jag brukade leka och ville ta hand om dom.
Daniel umgicks mest med Patrik för dom va nästan lika gamla och jag var med dom också. Lekte med grannpojkarna som bodde nära farmor och farfar. Grannpojkarna var fan inte snälla... Haha.
Jag kommer ihåg att jag tyckte ena av dom var så elak och jag avskydde honom. Jag blev alltid vansinnig när jag såg honom vara elak mot min bror eller Daniel.
Men vi alla lekte ihop ändå. :)
Sen var det småtjejerna Linda och Sofia.
Underbara tjejer, nu är dom snart 18 och 21 år. Är så glad att jag har er i mitt liv. :)

Sen har det kommit tre små kusiner till efter 2005. :) Vi är många kusiner men vi träffas bara de som är i farmors sida.

 

Ni är underbara, hela bunten!

Jag är så glad att jag, Andreas och våra barn får vara delaktig i er liv och får växa upp med er.
<3