Har ett bra tag funderat på varför det är så här...

Jag har det toppen med min älsklingar, jag är väldigt glad att jag har dom i mitt liv och nu har vi en bebis på väg och jag är såååå glad över att ha dom i mitt liv..

 

Men jag känner mig ensam ändå...

Jag har vänner, inte många men jag har sanna och ärliga vänner.

Men min egen familj... Alltså min barndomsfamilj...
Ärligt talat så har jag inte så bra kontakt med min familj. Det blev bara så. Vi hörs bara när det är något/planeringar. Men min ena faster och mina kusiner har jag mest kontakt med och det är jag tacksam för.

Jag försöker ta kontakt och hålla det men det är svårt.

När jag åker till Norrköping så passar jag alltid på att hälsa på så ofta jag kan.

Min egen mamma, vi har noll kontakt... Hon kan inte ringa mig, hon skriver inte till mig för hon tänker inte på det. Det är inte ett medvetet val utan det är för hon är sjuk och bor i en boende och när hon SKA skriva något då är det mormor som hjälper henne. Det är mormor som "tänker" åt henne.
Jag pratade ju med mormor och det är lugnt mellan oss men jag har ändå ingen bra kontakt med henne.
Jag skrev ett brev/kort till dom och berättade att dom skulle bli mormor/gammelmormor igen.
Men får inga svar, det är inte förvånande egentligen...

 

Sen är det när jag fyller år, så blir jag aldrig firad av min familj. Det är bara Andreas´s familj som skickar kort eller hälsar på. Det gör inte mina föräldrar eller syskon.
Jag älskar min familj, självklart. Men blir ledsen av att jag inte har bra kontakt med dom.
Resten av familjen blir ju firad men det blir inte jag. Det är nog för jag bor i Göteborg. Men ändå....

Jag är absolut inte bitter eller krävande men ändå... Då är det så att jag slutat bry mig om att fylla år.
Senast va det bara jag och Andreas. Han tog ledighet från jobbet för att vara med mig. Han gav mig frukost i sängen, vi åt god middag och efterätt och myste. Det var härligt. Jag känner mig så uppskattad av honom.

Ja, men att fylla 29 år är ju inget speciellt men jag hoppas att nästa år blir bättre och att någon faktiskt kommer för jag tänker fixa en liten 30års fest..

Usch, min graviditetshormoner gör så att jag tänker extra och blir mer känslig. Fy fan för det...
Jaja, jag är iallafall glad att jag har några viktiga personer i mitt liv och att det är ett barn på väg, då blir jag, Andreas, Anton och bebisen en familj.
Gu va jag älskar mina älsklingar!

Hoppas verkligen, verkligen inte att någon tar illa upp nu. Det är bara vad jag tänker och funderar på....

 

GOD JUL till er alla!!