Kärlek

2010-05-12 . 23:14:09 . Allmänt

När man föds är man helt ovetandes om livet framför en. Vi gör barn, dom föds till världen, dom vet ingenting om världen. Dom utvecklas och blir större för varje dag som går. Det är helt sjukt, när jag ser mitt barn så tänker jag hur helvete lyckades jag göra honom? Jotack jag vet hur man gör barn. Men liksom. Det är MITT barn, han har varit i min mage. Jag har haft en stor bula. Sen har jag krystat ut en nästan 5kilos bebis. Och nu står han bredvid mig och är snart längre än mig. Jag tänker hur fan gjorde jag egentligen? Haha.

Han ska börja förskoleklass i höst, sen ska han börja i skolan nästa år. Mitt barn har blivit stor! Han är inte bebis nu längre. Han är min stora pojke. Gud, man vet inte vad riktig kärlek är förräns man fått barn. <3

Jag har två kärlekar i mitt liv. Och dom håller jag kärt i mitt hjärta.

Dom är mina prinsar och det är dom som gör livet på topp.
Jag vet inte vad jag skulle göra utan er.
Är väldigt tacksam att jag har er i mitt liv.
Älskar att vara nära er, krama och pussa er.

Älskar att vara Antons mamma.
Älskar att vara Andreas´s flickvän.
Älskar att vara Moa för det är jag som har dom.

Det är oslagsbart <3




Var på samtal idag.

Då började vi prata om min mamma och om min uppväxt. Vilket relation jag hade med mina släktingar och vem som stod mig nära.

Jag blev tårögd varje gång jag nämnde om min mamma. Det är så svårt att prata om min egen mamma.
Det är mycket lättare att skriva i blogg än prata rakt ut med någon framför mig typ.

Jag har alltid sörjt för min mamma är sjuk och jag har aldrig haft en mor-dotter relation med henne. Det sörjer jag för. I skoltiden har jag alltid haft någon kvinna vid min sida som stöd. Kurator, elevhemspersonal, lärare.
Men sen när jag slutade skolan så blev jag självständig och helt ensam. Jag var utan någon. Jag hade visst vänner men ingen vuxen vid min sida i Örebro. Jag blir ledsen ofta pga det här.

Min mamma lever, ja hon lever men ändå sörjer jag.
Jag har svårt att träffa henne.
Jag blir alltid gråtfärdig när jag träffar henne.
Jag orkar inte se henne förvirrad, osäker och glömsk.
Jag orkar inte.
Ja min mamma lever, jag kan ta hennes hand och krama henne och säga att jag älskar henne.

Men problemet är att jag har svårt att hälsa på henne pga jag mår dåligt över det. Jag mår dåligt av att se henne sån. Jag blir jämt ledsen, jag kämpar alltid emot tårarna inomhus. Jag älskar min mamma väldigt JÄTTE mycket! Ni ska vara väldigt tacksamma att ni har en sån god kontakt med era mammor.
Det finns dom andra som har de jobbigt.

Ta vara på tiden och var rädd om era mammor! <3

Jag MÅSTE ta tag i kragen och åka till mamma snart fast det blir svårt. Men jag måste!

Men bakom mig har jag alltid haft farmor under hela min uppväxt. Hon har stöttat oss allihopa jätte mycket, funnits där för oss och hjälpt oss. Jag vet inte hur jag skulle ha klarat av det utan farmor. Hon har alltid varit den som hållit oss uppe. Fått oss att kämpa, fått oss att le och skratta. Gett oss massor av kärlek.

Hon är världens bästa farmor <3<3<3

Ne måste nog sluta skriva innan jag börjar gråta...

Men kom ihåg, ta vara på era nära och kära! <3
Kommentera (2) st

Kommentarer
A

Moa, tycker du är pi stark, försöker så gott du kan när det handlar om din mamma. det är så tufft, svårt, jobbigt emellan.

Jag har en god relation med min mamma, jag vet inte hur jag skulle göra när hon en dag går bort. Usch! Ja jag hoppas att du kan sen börja vänja dig o hälsa på henne mer, även det är mycket sorg innerst dig. Jag kan inte heller sitta här och babbla hur du ska göra, känner dig inte heller. Jag bara hoppas att det ljusnar!

kram

2010-05-13 . 14:15:10
Länk: http://pussgrodor.blogg.se/
sundarii

styrkekram

Namn:
Kom ihåg mig!

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: